B-backen i Tanto

Lunchbackar för mig brukar ofta innebära att jag springer i den så kallade blodsmaksbacken i Tanto. Från båtklubben upp till fotbollsplanen och sedan vidare upp till hundrastgården.

Det är en ganska så vidrig backe (vilket kan anas av namnet). Dels är den låååång, men den är även lurig. Den planar ut lite på vissa ställen och man känner hur hela kroppen precis hinner börja jubla innan det återigen blir brant. Det där bubblande jublet tystnar rätt snabbt.

För att göra upplevelsen av denna hat(kärleks)backe lite trevligare så springer jag den gärna med sällskap. Då blir allt runtomkring backlöpningen så mycket gladare (även om backen fortfarande är vidrig). Idag fick jag min energikick genom att springa med Sara, Kicki och Lisa som är tre starka och positiva löpare.

Förutom positiv effekt på humöret så är jag övertygad om att träningseffekten blir högre när vi är fler som springer tillsammans. Vi jagar och blir jagade. Jag kör garanterat hårdare med sällskap. Kanske inte snabbare, men med kortare vila och mer fokuserat. Det blir dessutom svårare att plötsligt få för sig att minska antalet intervaller. Som idag när det redan efter första intervallen kändes som att sex intervaller kunde få räcka och jag strax därefter såg mig själv kuta alla nio intervaller ändå.

Jag är både tacksam och glad att jag har så många träningskompisar. Tack! ❤️